Att sträva efter en annan kropp


Bantningar, dieter och ideal. Var vi än ser möter vi något som handlar om just detta. Löpsedlarna skriker ut sina uppmaningar med sina aggressiva fetstilta bokstäver, nyhetstidningarnas förstasidor på internet innehåller sällan bara en artikel om viktnedgång eller olika tips på hur man ska lyckas att tappa ett visst antal kilon på en viss tid. Ibland räknar jag hur många klick jag skulle kunna göra till exempel på Aftonbladet bara på förstasidan på sådant som handlar om just detta. Det är förfärligt hur många gånger jag kan räkna till ibland.

Ja, vi öses över med tips om hur vi ska lyckas, vi ska bli lurade att tro att det är så lyckat att gå ner i vikt fort, att komma i en viss kroppsform på en viss tid-att vi då är riktigt lyckade.



Ingen endaste människa som drabbas av en ätstörning har planerat eller önskat sig in i den långa kamp som sjukdomen kommer att innebära. Ingen hade kunnat tro att det skulle kunna innebära en sådan kamp att slita sig fri, att till slut bli vän med sig själv och sin kropp. Ingen drabbad har troligen kunnat ana vilken smärta som lurpassade bakom hörnet.

Tyvärr kan en ätstörning luras så övertygande i början, luras att få den drabbade att tro att den är lösningen på allt, att den bär på svaren på alla frågor som tidigare saknat svar. Den där smekmånadsfasen är kort, så kort och sedan kommer den aldrig mer tillbaka.

Att komma ner till en viss vikt, att komma i ett visst klädesplagg eller att få en viss kroppsform
kommer aldrig kunna ge en lycka som håller i längden. Aldrig någonsin. Lycka är något helt annat och kan inte komma annat än inifrån. I själva verket är det väl så fantastiskt lyckat enbart det att vi en gång föddes till denna värld?


Kommentarer
Postat av: Helle (Bull & Jag)

Ibland blir jag matt bara av att överblicka tidningsutbudet i en vanlig mataffär. Tidnigar som ToppHälsa, iForm, Må Bra och Wellness (vars motto är "Unna dig att må bra") som är fullproppade med viktminskningstips, träningstips (de flesta enbart i viktminskningssyfte) och kcaldeklarerade recept. Än värre blir det när jag ser en tonåring grabba en av dessa tidningar och gå mot kassan - jag vill bara kasta mig fram och vråla "NEEEEEEJ!" med en välriktad karatespark mot tidningshelvetet.



För att inte tala om all "tjockisförnedrings-TV" som går på bästa sändningstid. Senaste är TV3:s "charmiga" Älskling du har blivit en tjockis.



Det är sannerligen inte lätt att banka in i varken sitt eget eller andras huvud att lycka inte sitter i en smal midja när omvärlden är så full med det motsatta budskapet, men du är en inspirationskälla som bevisar att det faktiskt går att begripa det och leva ett bra liv post ED!

2012-03-31 @ 16:04:40
URL: http://bullochjag.blogspot.com
Postat av: Åsa

Mycket bra bild och inlägg. Jag har själv inte haft diagnos men två av mina bästa väninnor i tonåren hade anorexi. Den ena väldigt illa. Jag är så arg på de normer som bara blir värre och värre..(Jag vet att det finns många ingångar till ätstörningar)men mot de rådande idealen känner jag en sådan ilska till. Jag bara ser min fina bästis tomma blick och skelett liknande kropp och hur jag gråtandes hemma i mitt eget rum inte fattade någonting....


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0