mindfulnessmamma

Bantningar, dieter och ideal. Var vi än ser möter vi något som handlar om just detta. Löpsedlarna skriker ut sina uppmaningar med sina aggressiva fetstilta bokstäver, nyhetstidningarnas förstasidor på internet innehåller sällan bara en artikel om viktnedgång eller olika tips på hur man ska lyckas att tappa ett visst antal kilon på en viss tid. Ibland räknar jag hur många klick jag skulle kunna göra till exempel på Aftonbladet bara på förstasidan på sådant som handlar om just detta. Det är förfärligt hur många gånger jag kan räkna till ibland.

Ja, vi öses över med tips om hur vi ska lyckas, vi ska bli lurade att tro att det är så lyckat att gå ner i vikt fort, att komma i en viss kroppsform på en viss tid-att vi då är riktigt lyckade.



Ingen endaste människa som drabbas av en ätstörning har planerat eller önskat sig in i den långa kamp som sjukdomen kommer att innebära. Ingen hade kunnat tro att det skulle kunna innebära en sådan kamp att slita sig fri, att till slut bli vän med sig själv och sin kropp. Ingen drabbad har troligen kunnat ana vilken smärta som lurpassade bakom hörnet.

Tyvärr kan en ätstörning luras så övertygande i början, luras att få den drabbade att tro att den är lösningen på allt, att den bär på svaren på alla frågor som tidigare saknat svar. Den där smekmånadsfasen är kort, så kort och sedan kommer den aldrig mer tillbaka.

Att komma ner till en viss vikt, att komma i ett visst klädesplagg eller att få en viss kroppsform
kommer aldrig kunna ge en lycka som håller i längden. Aldrig någonsin. Lycka är något helt annat och kan inte komma annat än inifrån. I själva verket är det väl så fantastiskt lyckat enbart det att vi en gång föddes till denna värld?