mindfulnessmamma

 

 

 

Ikväll tänker jag på vänskap efter en eftermiddag i vänskapens tecken. 

 

Och jag tänker på att när orden var glömda fanns det de som uttalade dem. Glädjens ord och hoppets ord. Och jag tänker på alla de röster som aldrig tystnade inte ens när jag viskade. Eller tystnade. När mina vokaler var borttappade och sammanhangen inte riktigt kunde urskiljas. Det fanns de som fyllde i. De som gjorde allt lite tydligare.

 

Ni visste nog att vi skulle sjunga tillsammans en dag igen.