mindfulnessmamma

 

 

Idag när vi var på stan min dotter och jag gick på på en av stadens kinarestauranger för att äta lunch på tu man hand. Så mysigt och dotra min var på så gott humör. Hon är en pratsam och framåt liten tös som gärna hälsar på och pratar med människor hon träffar. Tyvärr är det långt ifrån alla som ens bjuder på ett hej tillbaka.

 

 

 

 

När vi satt vid bordet och precis hade påbörjat vår lunch passerade en kvinna dottern hälsade så glatt på. Hon stannade vid vårt bort, tittade på dottern och hälsade tillbaka. Verkligen såg den person som satt där vid bordet och så glatt och trevligt hade hälsat på henne. Konversationen mellan de två var snart igång. Båda frågade vad den andra hette och den underbara kvinnan presenterade sig som Yvonne. Hon dröjde kvar vid vårt bord och det var verkligen de två som samtalade.

 

Jag måste säga till Yvonne så glad jag blir över att hon bemötte min flicka så fint då det är långt ifrån alla som ens svarar på tilltal. Jag har verkligen så svårt att förstå att det händer så ofta att vuxna inte svarar på hennes glada hälsningsfraser. Det behövs inget mer, bara ett hej tillbaka. Man behöver inte stanna, inte säga något mer än bara ett hej. Nog är det tråkigt att många väljer att inte bjuda ens på det när ett barn söker kontakt.

 

När vi sedan skulle lämna restaurangen reste sig Yvonne från sitt bord och gick fram till dottern. I handen hade hon en guldtia som hon omsorgsfullt lade i min dotters hand och menade att den kunde hon köpa sig något för när hon gick ut på stan.

 

Människor som underbara Yvonne gör mig riktigt glad och jag är ännu glad och varm i kroppen över detta trots att kvällen är sen.