mindfulnessmamma

.... jag tycker alldeles för mycket om mat!

Det har jag hört både en och annan gång. Och det är jag nog inte heller ensam om skulle jag tro.

Jag har aldrig hört talas om någon som drabbats av en ätstörning för att hon/han inte tycker om mat, att maten smakar illa, att smaklökarna på något vis inte skulle vara fullt utvecklade, att det är något fel på hungerkänslorna eller hon/han helt enkelt inte tycker om mat. En ätstörning handlar inte om det. En ätstörning handlar inte heller om karaktär. Det är inte att ha bra karaktär att avstå från en måltid eller att klara av att utesluta vissa livsmedel. Det är ingenting beundransvärt. En ätstörning är en sjukdom.

Jag har däremot erfarenhet av personer med en ätstörning som förbjuder vissa livsmedel för sig, som inte tillåter sig själva att äta det hon/han tycker om, som intalar sig så intensivt att vissa saker inte faller dem i smaken att det till slut blir en sanning, som bakar och bakar bara för att få känna doften av en nygräddad kaka och kanske få doppa fingret i smeten för att känna den goda smaken.

Det finns så många myter kring denna sjukdom som kan se ut på så många olika sätt. Det finns så många myter som om de får vara oemotsagda blir till sanningar för så många som inte varit innanför skalet på diagnosen.