Nu pratas det mycket om semlor och jag måste erkänna att jag trots semmeltider inte är mycket för semlor. Jag har aldrig varit och kommer nog aldrig att vara. När jag var barn tyckte jag om att få äta upp locket när min föräldrar åt semlor. That's it. Om jag jämför semlor från café och hembakade semlor föredrar jag hembakade semlor, men då jag inte alls är förtjust i varken mandelmassa eller grädde är nog helt enkelt semlor inte min grej.

Det har ingenting att göra med något nyttigt/onyttigt-tänk, för det existerar inte för mig när jag vill äta något jag tycker är gott. Inte alls på något sätt. Det handlar inte om att jag inte vill unna mig en semla eller två, för jag tänker inte ens i de termerna. Jag tycker överhuvudtaget inte om resonemanget med att unna sig något gott. Att äta det jag vill äta, oavsett vad det är, ska vara en naturlig del för mig i ett sunt och hälsosamt liv. Inget jag gör på nåder, något jag med nöd och näppe gör med tanken om att okej då jag unnar mig här kanske med tillägget det är ju ändå fredag eller det var ju så länge sedan jag fikade senast. 

Jag tycker inte om påhitt som bra karaktär och tankar om att den som tackar nej till fika är duktig. Det finns väl ändå ingenting duktigt med att inte tillåta sig själv att njuta av livets goda!

Nej och nej tack, till sådana saker och jag vill för allt i världen inte att mina barn ska få med sig ens en gnutta av det tänket i livet. Inte bara mina barn utan även alla andra barn hoppas jag ska få växa upp med sunda värderingar kring saker som många i vuxenvärlden gör så laddat och svårt, trots att det i själva verket skulle kunna vara så enkelt.







Det här bakverket njuter jag nog av som allra mest- senast igår när jag satt i möte med tjejerna i ABK. Och vilken frihet att njuta så av något så gott, dagen efter en ljuvlig kvällsfika bestående av kaffe och kladdkaka.