mindfulnessmamma

Ibland blir det särskilt tydligt. Nu och då.

Skillnaden.

Hur jag rörde på mig av tvångsmässighet. Full av olustkänslor. Ångest.

Hur jag rörde på mig som en ren ångestdämpning. För stunden. I själva verket blev allt bara värre.

Hur jag plågade mig och tyckte att jag var duktig.

Att det var duktigt.

Att smärtan var ett tecken på att jag gjort nog bra.

Och att jag då skulle göra lite till. Bara lite till.

Jag tycker det är så sorgligt när jag tänker tillbaka.

Det var att misshandla sig själv.

Mig själv.

Att inte respektera sig själv.

Mig själv.

Idag. Ett core-pass och känslan av den uppenbara skillnaden kom över mig.

Tydligt och klart.

Nästintill möjlig att ta på.

Att kunna göra de övningar som var som mest förknippade med tvång och ångest,

och göra de av sundhet, på ett hälsosamt sätt .

Det är stort.

Riktigt stort.

Det är en känsla att vila i.

Bilderna är tagna av Kurt Engström.

Från tvångsmässigt till hälsosamt