mindfulnessmamma

 

 

 

Jag älskade dig och jag hatade dig. Jag trodde att jag inte kunde leva utan dig, när jag i själva verket inte skulle kunna leva med dig. Du skulle förgöra mig, du skulle förstöra mig och mitt liv. Du förstörde för mig. Du var så lurig och konspiratorisk. Du ljög och fick förnuftet att gömma sig bakom alla de skuggor du förde med dig.

 

Jag övervann dig och jag vill aldrig, aldrig mer ha dig tillbaka i mitt liv. Du är inte välkommen. Om din numera så späda röst någon gång vill tala om för mig att jag inte är fin nog har jag kraften att överrösta dig, för du är inte längre välkommen. Min mage är bra som den är och du har inte rätten att tala om för mig hur mina lår borde se ut. Idag vet jag att det som var fult och fel i mitt liv-var du. Inte jag. Det var i själva verket aldrig något fel på mig. Jag var aldrig varken ful, fet eller fel. Det var du som i själva verket fick mig att tro det.

 

Jag är vacker som jag är och du är aldrig, aldrig mer välkommen i mitt liv. Du är inte den diamant jag behöver hålla i min hand. Du är ingen diamant. Du blev bara förkolnad, svart, smutsig och motbjudande. Det var jag som var den diamant jag hela tiden sökte. Du blev bara förkolnad och spreds för vinden och jag vill aldrig mer se dig igen.