mindfulnessmamma

 

 

Igår kom den över mig igen, den där starka känslan av att verkligen vara frisk och fri! Att verkligen leva. Att verkligen kunna välja själv hur jag vill leva. Att våga ta ut klivet i livet på riktigt. Utan att tveka. Att sträcka på sig, verkligen räta på ryggen utan att försöka gömma sig. Utan att försöka gömma mig.

 

Det är så påtagligt ibland att det liksom är så tydligt att jag kan betrakta det utifrån, nästintill fingertoppsberöra allt som sker. Allt det där som jag är med i där och då. Det händer på riktigt en sådan där grej som var en omöjlighet tidigare. Och jag känner på ett sätt som jag aldrig har känt inför det någonsin tidigare. I hela mitt liv.

 

 

 

 

Igår åkte barnen och jag in på festivalen som just nu äger rum i staden där vi bor. Vi skulle möta upp pappan i familjen lite senare, men det visade sig ganska snart att ha inte skulle kunna komma från jobbet och sluta upp. Barnen hade ätit hemma medan jag hade planerat festivalmat för mig. Jag hade bestämt mig för redan hemma att jag skulle välja thaimat.

 

När vi kom in till stan var jag så hungrig att jag ville börja med att äta. Jag valde tre små rätter, friterad kyckling, kyckling med grönsaker och en vårrulle som serverades tillsammans med ris. Barnen hade inte allför mycket ro i kroppen att sitta med mig hela tiden, så stundtals satt jag där vid bordet mitt i allt vimmel för mig själv och åt. Jag åt och njöt.

 

Vem som helst som gick förbi kunde se att jag satt där och åt. Att jag åt en stor portion och till och med friterad mat. Och jag kände ingen skam. Jag kände ingen stress. Jag kände ingen ångest. Inte över maten och inte över att sitta där mitt i folkvimlet och äta. Inte överhuvudtaget. Det är en stor, stor sak för mig och en stor, stor frihetskänsla. Jag är frisk och fri-och stolt!