Det sitter inte i vikten
Kategori:
Jag blir så ledsen. Det gör mig så ont att läsa om personer med ätstörningar som till och med av professionell personal blivit bemött med med ett så starkt fokus på vikten. Jag har nu på kort tid fått berättat för mig om flera fall när expertis menat att personer inte längre kan betraktas som sjuka då de uppnått normalvikt. Att de inte längre är i behov av hjälp då de inte längre är underviktiga. Då de inte längre är sjuka.
En ätstörning sitter inte i vikten och att den myten fortfarande slår rot inom vården gör mig så ont. Dock kan såväl under- som övervikt vara ett symptom på en ätstörning. Den period när jag mådde som allra sämst var inte den period när jag vägde som minst. När jag hade den värsta ångesten jag någonsin haft vägde jag inte heller som minst. När jag skulle komma tillbaka till det friska livet behövde jag sedan som mest stöd, oavsett vad vågen visade. Jag är oändligt tacksam att jag kom i kontakt med människor som såg mig bakom sifforna. Jag fokuserade alldeles tillräckligt på dem på egen hand. Jag är glad att de fanns de som förstod att jag inte var i mål för att vågen visade en högre siffra.
Viktigast är att se personen bakom ätstörningen och ibland måste man mer än skrapa på ytan. Att gömma sig för det verkligt svåra kan man göra genom att prata om vikten. Såväl den drabbade som de runt omkring. Vill man hjälpa den drabbade-släpp fokus på vikten en aning
fanny säger:
Bloggadress: http://kameraflickans.blogg.se
håller med dig! och även på lie andra sätt jobbar scä (säkert andra enheter också men inte vad jag vet) fel enligt mig.dom har en policy om att man ska gå upp 1 kg i veckan sa dom till mig. vet inte om bup har nåt sånt det har dom säkert men dom har iaf inte sagt nått till mig. hursomhällst tycker jag det är fel av äs-enheterna att tvinga en upp så "mycket", en som gått NER 1 kg varje vecka tycker det är supermycket helt plötsligt ju! om man är riktigt tunn och skör så kanske man måste upp lite innan man kan börja diskutera annat, så man inte dör. men när den värsta faran är över tycker jag man ska ta det lungt och jobba mer psykiskt! och försöka få en att se det ljusa och VILJA tillbaka till livet, gå upp för egen maskin, på egen vilja! bättre än att nån enhet tvingar upp en och så sitter man med panik och vill bara dö för att man är så "tjock"! vet att det är JÄTTEMÅNGA som har gått upp sina kilon men mår ännu värre psykiskt! jag gick upp supermycket i början och hade panik hela tiden. nu har det stannat av, går nästan inte upp nånting och då jag inte blir överkörd av vikt uppgångar känner jag att jag tar det i min takt, och nu känner jag motivation till att kanske, faktiskt, möjligtvis äta mer och gå upp mer... det är väll MYCKET bättre att gå upp såhär utan ångest än att bli överkörd av kilon och ångest!? och då behandlar man ju det psykiskt också! ska jag sälja min nya affärs ide? :P
Jessika säger:
Bloggadress: http://jessansliv.blogspot.se
Hej!
Tack så otroligt mycket för ditt svar <3.
Känner igen mig i ditt inlägg....
Just nu är jag själv förbannad på min psykolog som tittar konstigt på mig och undrar varför jag vill gå upp mer i vikt! Jag har ju precis normalvikt. Det hon tydligen inte förstår är att jag behöver gå upp mer i vikt för att våga släppa kontrollen. Våga bli frisk och fri.
Kram
Hanna säger:
Bloggadress: http://vagtillfrihet.blogspot.com
SÅ sant...
Som jag bloggade om idag, vården borde i många fall fokusera mer på friskmåendet än friskvikten... i många fall hänger det givetvis ihop men det går inte utesluta än det ena än det andra...
Kram och TACK för din fina blogg återigen <3