mindfulnessmamma

Ja, så sant!
Alltid när jag läser sådana här ord om sann vänskap
tänker jag tillbaka på hur det varit och på hur det är nu,
vilka vänner jag hade förr som gick upp i rök när det blåste stormvindar
 och solsken tvärt kunde följas av åskskurar och dagar av regn.

Men framför allt tänker jag på de som finns kvar, allra mest tänker jag på dem-på er.
Ibland kan det ta tid att förstå, allt det som faktiskt går att förstås trots att det tar tid.
Man måste vilja, man måste ta sig tid och man måste ha tålamod.

Man måste kanske främst av allt tro att det går att förstå.

Jag är så glad över alla de personer,
 som verkligen försökt att förstå mig och allt vad som försigick inom mig,
som verkligen gjort allt vad som stått i deras makt för att förstå sig på sjukdomen
som var min objudna gäst och följeslagare,
alla de som vägrade bli medberoende utan fortsatte se personen bakom sjukdomen.

Åh, så jag gillar de här orden.
Jag mår bara så gott av att läsa dem, om och om igen.