Jag åkte iväg med dottern på hennes gymnastikträning efter middagen, själv klädd i löparkläderna för att passa på att ta mig en runda medan hon tränar. Perfekt timing för det istället för att bara sitta och vänta. Jag har insett att det verkligen gäller att fånga stunderna till egen träning och att det också hjälper att vara ganska så uppfinningsrik. Så att springa medan hon tränar är alltså toppen.

När jag kom till hallen insåg jag rätt snabbt att tränaren var ensam med hela gruppen och att jag var önskvärd som extra hjälp. Min runda blev lite kortare än planerat, men kanske lika bra det då jag hade känningar i benhinnorna nästan på en gång. Ofta kommer det något bra ur en förändring- och det blev det verkligen här!



Det är verkligen roligt att att se gymnastiktjejernas glädje under passet. De ser hela tiden så glada ut! Jag tycker fortfarande, så många år efter att jag själv slutade med gymnastik, att det är något speciellt med artistisk gymnastik. Det känns fortfarande som att en del av mig är kvar i barndomens gymnastiserande. Jag kan fortfarande inte låta bli att hjula ibland på sommaren eller att göra en och annan rundat. Det är glädje!

Jag minns att jag tyckte väldigt mycket om hopp! Det var något med farten och att det sedan plötsligt hände något när jag kom fram till satsbrädan. Idag fick jag se mitt eget barn, min dotter, ta den där långa ansatsen, pricka satsbrädan och göra ett hopp. Jag kunde liksom känna i benen hur det kändes, ja faktiskt i hela kroppen, den härliga känslan av fart blandat med spänning inför hoppet som snart skulle komma.

Nöjda och glada åkte vi hemåt igen, den ena tröttare än den andra och innan vi hade hunnit ända hem sov mitt sällskap, min fina älskade gymnast.