mindfulnessmamma

Efter att inte ha träffat och myst med barnen på många timmar eller ja... sisådär från morgon till tidig kväll är det så härligt, härligt att få träffa dem. Se dem, höra dem, röra vid dem. Vara nära dem, kramas och pussas med dem. Få säga till dem hur mycket jag älskar dem och hur otroligt glad jag är att de finns i mitt liv.



Åh herre gud, att kärleken till sina barn kan vara så otroligt stark. Den riktigt känns i hela, hela kroppen.

Barnen är liksom livet personifierat. De är livet och vackerhet. Livet och skörhet. Livet och styrka. Precis som livet är, starkt och skört, växelvis. Och det är vår absoluta plikt som vuxna att finnas där mitt i allt som händer och sker och göra allt vad vi bara kan för att skapa de bästa förutsättningarna för barnet att utvecklas till sin fulla potential.

Utan tvekan.