Jag är i motvind. Jag tar mig framåt, men måste trampa särskilt hårt för att hålla hjulen i rullning. Jag tar mig framåt längs raksträckor och i uppförsbackar och i nedförslutet drar jag ner mössan för öronen och nyttjar gratisfarten. Belysningen är påkopplad och visar vägen i oktobermörket, hjälper grusiga ögon att följa den riktning jag valt.

Motvinden tappar inte på något sätt i styrka om jag upprepar för mig själv vilken väldans movind det är. Snarare tvärtom. Vinden är som den är, men en motvind kan bli mer eller mindre tung att färdas i beroende på hur jag själv förhåller mig till den. Jag stryker den medhårs och får ett belåtet spinnljud till svar.