mindfulnessmamma

Tid som går,
1 ½ som gått och ändå som att allting stått stilla.

Att vila i mellanrummen,
där jag bara finns till.
Att lyssna till mig själv och min kropp,
vad min kropp vill,
låta den bestämma.

Utan att döma,
utan att värdera,
utan att döma mig själv
för att det råkar komma en värdering.



Låta bilder komma,
ta emot det som sker,
utan att försöka styra.

Att jag var mindful i stunden,
i dansen,
det kanske var just det som gjorde
att 1 ½ timme faktiskt hade gått,
utan att jag hade noterat den tid som passerat.