.... åkte jag i dag den nyaste av Gröna Lunds berg- och dalbanor, Twister, tillsammans med min bror.





Vi skrek och skrattade om vartannat, mest det förstnämda under färden och det sistnämda efteråt. Det är så det ska vara efter en karuselltur, tycker jag. En gång i livet har jag åkt Fritt fall och jag förmodligen aldrig om det. Det var inte mkt till skräckblandad förtjusning, utan snarare ren skräck.

För övrigt är väl inte helt sällan den skräckblandade förtjusningen en av de saker som får oss att känna oss riktigt levande, oavsett vad den kommer sig av.