.... eller något liknande verkar ha drabbat mig under eftermiddagen. Det känns som om energidepåerna är tomma.

Det blir lite smått och gott gjort, vardagsbestyr som görs dagligen egentligen, men det där extra som jag planerat att hinna med blir inte av idag, inser jag. Accept it.  

Jag bokade av yogan jag hade tänkt på på idag. Ofta piggnar man ju till när man väl tagit sig iväg, men idag funderade jag inte om jag skulle boka av, utan det vara självklart att. Det kommer fler tillfällen.

Jag plockar vidare med lite av varje här i hemmet, medan resten av familjen är i slalombacken.

Jag är trött och orkar inte så mycket som jag önskar. Accept it.

Jag har funderat en del på det där med att orka och inte orka. När orkar man inte mer? Tidigare har jag många gånger nonchalerat magkänslan som försökt tala om för mig att nu räcker det, och på något sätt tyckt att det går lite till och lite till även om magkänslan sagt någonting annat.

Och visst, det går att köra på och köra på, göra lite till och lite till. Springa lite fortare och lite längre. Blunda hårdare så att allting blir mörkt, mörkare och mörkare. Till slut måste man öppna ögonen, men då kanske allt inte alls ser ut som det egentligen är. 

Vi orkar precis det som magkänslan talar om för oss. Kanske ibland lite till, i vissa lägen, när vi vill utmana oss, men om vi lyssar på oss själva lär vi oss också att veta när vi kan och kanske till och mer bör gör det där lilla lilla extra.


Och angående att acceptera, kan det ibland vara svårt att acceptera.
Accept it as well.