.... eller snarare i sängen, i den stora dubbelsängen med ett barn på vardera sidan mig, med en skön barnhand i vardera handen.

Läggningen drog ut på tiden på grund av hockeymatch på TV med popcornmys. Det blev ingen läsning, så istället önskades sång.

Trollmors vaggvisa kommer jag ihåg från min barndom och den har våra barn hört ända sedan de låg i min mage och väntade på att möta livet utanför min kropp. Den tycker de fortfarande om och kanske inte allra minst jag. Den håller liksom ihop all vår tid tillsammans, allt vi hittills varit med om.

Den är så fin, så fin, och oftast den första sången jag väljer när jag ska sjunga för barnen vid läggdags. Så även ikväll.




Den andra sången jag sjöng för barnen ikväll var:

Du är så fin och jag tycker om dig,
du är så fin och jag tycker om dig.
Ingen är så fin som du i hela världen,
ingen är så fin som du i hela världen.

Att hålla barnhänderna och titta på vart och ett av barnen lite särskilt när jag sjunger "du", eller krama deras hand, känns innerligt. Ett tillfälle när allt känna nära, här och nu, ingenting annat och ingen annanstans. Dottern måste ikväll spontant flika in i sången: "Åh, den här sången älskar jag."

Jag hoppas de här stunderna för barnen blir till minnen likt de jag har av mammas sång vid min sängkant. Det här håller liksom ihop tiden. Även småtrollen blir en dag trollmor eller trollfar och sitter sedan där vid sina småtrolls sängar och sjunger visor vid läggdags.