mindfulnessmamma

Livet kan vara så bräckligt. Livet kan vara så skört. Det är väl också just det sköra som gör att det som sker blir så starkt. Vi ska bara inte rusa på och rusa på i världens hastighet, glömma bort att stanna upp, utan att kanske ens vara medvetna om att vi glömmer bort att just stanna upp.

Det kommer inget sedan, det är nu det sker. Vi får inte nya chanser till allt. Vi måste ta chanserna vi får. Ta vara på nuet. Det är ingen klyscha. Det kan aldrig bli det, för det är på riktigt. 

Den här dagen, den här stunden är egentligen allt vi säkert vet att vi har. Vi vet egentligen inte särskilt mycket om ens nästa sekund. Eller, vad vet vi om den-egentligen? Vi vet inte och vi kan inte sia. Även om vi skulle vilja. Vill vi?





Livet gör ont emellanåt hur hårt vi än blundar eller hur långt ner i byxfickan vi än kör ner den knutna näven.