Det är något alldeles särskilt med relationer mellan barnbarn och mor- och farföräldrar. Tidens gång blir så uppenbar, hur generationerna liksom vävs ihop. Där sitter mina barn med min mamma och pappa. Mamma och pappa sitter med mina barn. Bara tanken på det är en vacker tanke. Att de får mötas. Min mor och far och mina barn.

Min farmors och min relation har satt sina spår. Den finns liksom inom mig. Från den kan jag hämta styrka när jag behöver. Vi var vänner, nära goda vänner, som barn åkter jag dit och sov över precis lika gärna som jag åkte och sov över hos kompisar. Vi shoppade tillsammans och satt och tittade på våra samlingar tillsammans. Hon och jag samlade på ganska lika saker.

Fina mormor som till och med hann bli gammelmormor, hon och jag, vi hade fina samtal. Samtal om hur det var förr i tiden, samtal om hur hon hade det som ung och om hur hennes liv har varit. Att få ta del av hennes berättelser band oss samman, jag lyssnade och hon gav av sig själv till mig. När vi satt tillsammans kände jag tydligt förnimmelsen av tidens gång, generationer som binds samman. Hon och jag och länken mellan oss, min mor som jag kunde se en bit bort i rummet.



I morse ringde sonen till sin morfar för att fråga honom om de kunde gå på hockey tillsammans och vilken glädje när morfar sedan ringde tillbaka och berättade att det fanns biljetter till dem så att de kunde gå! Det var ett riktigt glädjebesked som hade nått sonen och han skrattade högt, jublade och kramade om sin mamma.

Vilken glädje i en mors hjärta att vara med om något sådant!