Så här kan det kännas mitt i vardagen till exempel när barnen blir sjuka, igen, efter att nyss haft varsin sjukperiod.

Lite vridande, vändande och sorterande bland vardagsbitarna och de börjar de sakteligen hitta sina rätta platser. Någon enstaka kan visserligen vara lite trög att få på plats.

Det vet vi väl alla, att ett pussel som kräver ansträngning skyndar vi oss inte att lägga. Passar inte en bit, så passar den inte. Vi trycker inte en bit på plats, hårdare och hårdare för att liksom vilja förändra dess ursprunliga form.

Ibland är vi hjälpta av att låta bitarna ligga framme, ta en paus för att sedan fortsätta. Det som tidigare tedde sig omöjligt ser kanske efter en stunds pausande självklart ut. Men ibland är det också läge att packa ner bitarna i lådan igen, välja något annat, inse att detta var för svårt just nu.

Det är förmodligen inte märkvärdigare än så med det berömda vardagspusslet.