Jag flyger fram...


.... ja, så var tanken, visualiseringen av kvällens löppass innan avfärd. Jag hade en riktigt bra känsla från gårdagen och for iväg i tankarna, dagdrömde om att liksom vara en kvinnlig Forrest Gump som bara springer, springer och springer... och kan springa hur långt och länge som helst.

Jag kan så här i efterhand konstatera att jag inte hittade den känslan och inte alls hittade den där flyga-fram-känslan. Min egen privata löpnings-PT förklarade igår att om jag vill komma framåt krävs det att bita ihop när det tar emot, att helt enkelt knyta näven i byxfickan och fortsätta springa när jag tror att jag inte orkar längre. För visst, lite mer än så orkar man. 

Nu när jag tagit igen mig ett tag efter kvällens runda känner jag mig nöjd. I min tävling tävlar jag numera bara mot mig själv. Me, myself and I, helt enkelt.

Idag var förresten första gången jag sprang med löparklocka på armen. Smidigt sätt att se hur långt man sprungit och dessutom se kilometertiden. Blev absolut sporrad av att springa med den fler gånger.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0