mindfulnessmamma

Jag minns ljudet av den akustiska gitarren. Som barn kunde jag höra strängarnas ljud sprida sig i huset, leta sig fram till mig och upptas av kroppen som en slags trygghet. Närvaron av musiken som ett slags signum för avkoppling, rekreation, ett varande i nuet. Att stanna upp och vara i det som sker just nu. Pappa med gitarren ingav ett lugn, spred en glädje. I all enkelhet; en akustisk gitarr, en vacker melodislinga, min pappa och en söndagsförmiddag. Sinnesstämningar dröjer sig kvar.





Garagerock i samma hus som då-nu med elgitarr tillsammans med vännerna i rockbandet.

Oavsett om det är musik eller något annat, skriva, läsa, idrotta, fiska, lära sig språk eller något annat tror jag på att hålla fast och prioritera det som fångar oss. Det där som vi dras till, som vi inte kan hålla oss ifrån, som om vi är utan inte kan låta bli att sakna och som vi tids nog ändå kommer tillbaka till. Det är det vi är menade att hålla på med.

Det är också i de stunderna vi blir fullkomligt uppslukade av något vi är här och nu. Allt annat stannar upp och det som sker inom oss just då är det som fortgår och allt utanför stannar upp för ett slag. Om vi lyssnar till oss själva, till vad vårt inre talar om för oss att vi ska göra, då vet vi mer än vi kan förstå genom att grubbla och fundera. Om vi bara vågar-lyssna, känna och följa oss själva.