... och nu återstår bara att fylla den med små paket i olika färger och former. I fjol hade jag olika papper till barnen så de lätt kunde se vem som skulle ha vilket paket.




Nu väntar barnen med spänning på att de små fickorna ska fyllas med paket och att några paket ska hängas i de små ringarna som finns på kalendern. De funderar över hurdana papper som ska vara på deras paket i år och kommer ihåg att de hade olika i fjol.

Jag frågade faktiskt om de skulle vilja ha någon sådan färdig kalender man kan köpa, t ex Lego eller My little pony, men utan tvekan svarade de att de vill ha paketkalendern som hängde på väggen förra året.

Det hade jag nog också valt. Jag minns så tydligt känslan med min adventskalender som min farmor gjorde i ordning åt mig när jag var barn. Hon hade gjort den själv av 24 tomma tändsticksaskar. Egenhändigt limmat ihop dessa små askar i raka rader, omsorgsfullt bäddat in kalendern i rött och grönt och numrerat askarna i numrena 1-24. I varje ask låg ett litet, litet paket inslaget i julpapper.

Jag har sparat kalendern bland våra advents- och julsaker. Det är inte sakerna som var i askarna jag minns som tydligast. Det är glädjen, spänningen och kärleken. Kärleken från en farmor som lagt ner sin tid och sin själ för min och min bror skull.

Det är väl inte så ofta det är presenten i sig som skapar de varmaste känslorna i våra kroppar kring en gåva. Är det inte ofta snarare omtanken, givmildheten, överraskningen eller kärleken som berör oss som mest?