mindfulnessmamma

Fick ett mail av min käre far igår efter att han hade kikat in på bloggen. Det han läste hade väckt en del tankar hos honom. Han valde att kalla det för sin mindfulnessreflektion-vackert bara det ordet, eller hur?

Här bjuder jag på en mindfulnessreflektion formulerad av Mindfulnessmammans pappa:

"Vad vi gjorde på semestern och ska göra nästa helg,
talar vi gärna om med varandra. Och vem kan det klandra?
Det ögonblick NU som aldrig kommer tillbaka,
blixtrar förbi och är lätt att försaka.
Men, det som varit och det som kommer, existerar ju ej.
Bara exakt detta ögonblick finns för dig och mig."

Jag tycker att han fångar någonting oerhört väsentligt i livet-att ta tillvara på nuet i samvaron med andra människor. För sig själv och för andra. 

Ibland tycker jag att det är sådant stort fokus på vad vi har gjort och vad vi ska göra-ett alldeles för stort fokus. Vad vi gjorde-det finns kvar hos oss som minnen och minnen vet vi nog hur värdefulla de kan vara. Att dela minnen, prata om det som varit och därigenom hålla minnen levande är fint i sig och något som hör det sociala samspelet till.

Att prata minnen med varanda i NUET och vara mindful i det, är något vackert i sig kan jag tycka. Men det gäller att inte fastna i det som varit och det som kommer, då det enda vi egentligen har är nuet. Pratar vi och tänker för mycket på då och sedan, hur ska vi kunna vara helt och fullt NU?

Att verkligen dela exakt detta ögonblick med varandra;
det kan väl knappats finnas någonting mycket vackrare?
Det finns väl ändå en nakenhet och ärlighet i att ge nuet till varandra,
en gåva fylld av hela livets innerlighet.