mindfulnessmamma

"Jenny, du är som ett barn", sade en av dotterns 5-åriga kompisar idag. Jag frågade om för att vara säker på att jag hörde rätt. Mycket riktigt, "Jenny, du är som ett barn". Hon förklarade att hon tycker att jag skrattar så mycket och att jag tycker att det är roligt med sådant som barnen skrattar åt.

Jag fick tänka efter ett tag. Ja, det stämmer nog ganska väl och förstod att det där ska jag ta som en riktig komplimang. Barn är omedelbara, härliga, spontana, skrattar åt sådant de tycker är roligt, oavsett vad någon annan kan tycka om att de skrattar åt just det. För barn är det inte alls samma konst att vara i nuet som det är för många vuxna. Barn bekymrar sig inte lika mycket om vad andra tycker och tänker som många vuxna gör. De lever nu.

Flickorna skrattade så de kiknade när de satt och kastade slime-liknande lera till varandra. Sittande i vår avlånga hall med madrasser, filtar och kuddar en bit bort. Barnskratten spred värme i hela min frusna kropp.