mindfulnessmamma

De här stunderna vid sängkanten i barnrummen är underbara. Och så viktiga. Kanske till och med viktigare än själva uppstigningen och starten på dagen. Det kanske rent av är så, ja så är det nog, att det är just där och då vi bäddar för hur morgondagen ska bli. När vi bäddar in och bonar om våra älskade liv och tackar för dagen och redan då hälsar våra älskade välkomna till nästa dag. Till ännu en ny dag.

Dagen tillsammans är inte över förrän den är över. När vi vet att de tryggt har somnat in, när vi har varit och tittat till våra små liv, bäddat om dem en sista gång, tittat på dem när de sover och fått en riktig dos balsam för själen, då är vårt umgänge slut för dagen.

Allt går runt, runt, runt. Snart kanske de ligger intill oss, nära, nära i vår säng inbäddade i trygghet, dessa kroppar som ber om närhet, om att få fortsätta vara tillsammans.



Ikväll valde sonen massage när det var läggdags. En trött växande kropp kommer ofta till ro med massage. Att vara nära och beröra varandra, utan att egentligen behöva säga mycket. Vi ger vår tid och barnet lämnar över sig till oss vuxna. Ikväll blev det inte bollmassage, utan vanlig massage. Ryggen, nacken, armarna, händerna, huvudet... Benen brukar alltid tycka om att få omsorgsfull beröring också.




Ikväll hade vi också fina samtal om tankens makt, om hur mycket det vi tänker påverkar det som sker, att vi har ett val redan vid tanken på saker och ting.

Självklart får den fler poäng vid pilkastning, den som tänker att det blir mitt-i-prick, än den som tänker att han är dålig på att kasta pil och tänker att han kommer att missa hela tavlan, fastslog 7-åringen som nyss konstaterat att han aldrig kan somna.